Sampling

Internet är till för att hyperlänkas.

Hittade via den här länken, den här länken. Och där den bästa lilla texten om Stockholm 2005, som jag läst hittills.

Om du har Acnekläder, om du blir bjuden på Rodeofester, om du är nere med det Skånebloggeliten, läs.

Jag publicerar den här i sin helhet:
Gud, om något i efterhand kommer att definiera 2005 är det den jävla flockmentaliteten, mer än både webbpoker och blogg och sudoku och Björn af Kleen. En del av de där grejerna hänger väl iofs ihop. Jag ska återkomma till det. Det är illa med arenarock, jo tjena. Jag blir galen. Alltså, på riktigt. Fattar ni nivån på populärkulturjournalistiken i det här landet? När man väl positionerat sig som en av de med koll kommer man undan med vad som helst. Då kan man sluta tänka. Man ba' "Japan Berlin New York yadda yadda yadda electronica med skitsmala referenser det är dåligt med Kent yadda yadda det är tufft med arty jävla poserande white trash-fetischiga äckelkillar med rika farsor som tror att de har uppfunnit det jävla hjulet och alla ba' 'åh jävlar det här känns helt NYTT det här är typ i GRÄNSLANDET mellan KONST och POLITIK, en KOMMENTAR TILL SAMTIDEN!' yadda yadda jag adderar ett djup till min personlighet genom att gilla nåt bögigt också typ Oxford och välskräddade kavajer och afternoon tea yadda yadda jag är så jävla eklektisk så ni fattar inte segelbåt tenniströja huliganmode Tokyo medelklassiga jävla amerikanska indieregissörer Banksy lönnsirap lappar som folk hittat i en tvättomat."

Och alla ens fans kan sluta tänka eftersom de har nån de tror tänker åt dem. Hahaha. Vilket jävla självbedrägeri. Såhär är det: Alla tongivande skribenter inom området populärkultur i Sverige ligger och plaskar i samma jävla Accelerator-pöl, ni vet Accelerator-festivalen, den bekväma inomhusfestivalen för nyblivna bostadsrättsinnehavare runt trettio som vill "ha koll" - man köper en biljett till Accelerator, och sen får man koll på vad som gäller, "lite innan det gäller". Det är som att få ett litet facit och man kan koppla bort hjärnan och veta att nån valt ut det bästa åt en. Resten av året behöver man inte ens bry sig. Man kan sitta hemma i bostadsrätten och lyssna på Joanna Newsom eller vad fan man nu lyssnar på tills det blir sommar och man får dricka civiliserad inomhusfestivalöl igen och veta att man är safe.

Det där är den svenska populärkulturjournalistiken. Det är där vi befinner oss. Inte en jävel protesterar. Istället delar man ut pris till Tidskriften Sex. Tidskriften Sex är Accelerator-festivalen i magasinform, den fyller exakt samma funktion. Jag har börjat tänka på detta som Accelerator-kultur, saluförd främst av Sex, men på senaste tiden även med tilltagande impact av Fredrik Strage i DN. Droppen för mig blev när Strage i en krönika typ förra veckan spekulerade i om JT LeRoy finns på riktigt eller ej. Ni vet JT LeRoy, Accelerator-kulturens egen queerkorrekta pin up-pojke, skyldig till den helt nya genren Accelerator-litteratur, där även Dave jävla Eggers ingår. Det är en slags skrämmande icke-litteratur där intervjuerna med författarna alltid är intressantare än böckerna de skriver.

Hela Accelerator-kulturen är förresten en slags icke-kultur, jag blir helt illamående. Vilket jävla stillestånd. Bill Murray. Visa mig en enda intressant rad som skrivits om Bill Murray de senaste åren. Stackars Bill Murray, han är säkert snäll, lämna honom ifred nån jävla gång. God smak, hahaha!, vilket jävla skämt. "Vi letar efter det ÄKTA i samtiden, vi har fattat lite mer än Vice och Nöjesguiden, vi BORRAR PÅ DJUPET. Vi springer runt i en liten ring och försöker suga av oss själva. Vi behöver inte ifrågasätta nånting, nån annan gör det åt oss, eller, det säger de ju att de gör iallafall och vi har ingen anledning att tvivla." Accelerator-journalistik, alltså fatta, det här är inte bara sorgligt ur estetisk synvinkel, det är på riktigt upprörande, ni vet Björn af Kleens omtalade Fredrik Strage-artikel i Sydsvenskan, den är ju mer än något annat ett lysande exempel på meta-Accelerator-journalistik, den ÄR 2005. Där har ni er jävla samtid. Och ni har ingen annan att skylla på än er själva.